Jag bär på något. Det tynger mig förstås en aning och håller mig från att lyfta. Jordbunden, fjättrad av godo vid den svarta mullen, nere i det varma och det trygga som är själva livet, där dväljs jag. Det är där jag måste vara och min börda är för evigt och om jag inte släpar runt på den så kommer jag att se till att någon annan gör det. Fastän det är min tyngd och ingen annans. Min egen last att bära och jag har införskaffat den själv och det kommer inte an på någon annan stackare att behöva kröka sin rygg för min skull. Så min flykt har avstannat, jag har landat.

Men med handen på hjärtat min vän, hur bra gick det när du försökte lyfta sist? ”Crashed and burned” som Tom Cruise säger i den där filmen, det var vad som hände. Så det är nog bäst  – som sagt – att jag håller mig på marken, och helst nere i marken som en daggmask som varken ser eller hör. Eller som en orm – det är jag ju redan visserligen – som känner av vibrationer i grunden och håller sig undan från hotande faror.

Jag känner mig tyvärr lite ledsen ibland, lite sorgsen, men jag försöker att inte dra så stora växlar på det. Brukar se mig själv i spegeln i vardagsrumsfönstret och fråga mig själv:
”Hur låg är du på en skala gubbe? Stå inte här och tyck synd om dig själv!” Och då känns det lite bättre.

För jag har verkligen ingenting att vara ledsen över. Jag har allt som en man kan önska sig. En vacker, sexig fru och underbara pojkar i alla åldrar, ett fint hus, ett bra jobb och jag vaknar varje morgon med kärlek alldeles intill mig. Den kommer mig till mötes varje dag från alla håll och kanter och jag får nästan alltid vad jag ber om.

”Sorg är en normal och naturlig känslomässig reaktion på en förlust av något slag.”

Så står det i faktabladet, och en vän till mig sade en gång att med sorg kommer ilska. ”Så du behöver bara ta reda på vad du saknar för något, jobba med det, och sedan så slipper du vara ledsen och arg”, sade hon förnumstigt och log sitt leende som hon vet är vinnande
”Toppen!” Tänkte jag. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Alltså allvarligt talat, jag har varit mer eller mindre låg sedan tonåren och jag skiljer mig säkert inte från någon annan i det fallet. Alla har vi våra bördor att bära på och så vitt jag vet så saknar jag ingenting särskilt förutom min mamma och lite visioner här och där som droger gav.
För övrigt så mår jag bra.
Skulle faktiskt vilja sträcka mig till att jag mår så bra som jag har möjlighet att må.

Men likväl så är jag inte – till exempel – lika tillfreds som en kvinna jag känner väl. Hon är nöjd med det som hon har och hon säger att hon är lyckligt lottad, och då säger jag att jag också är det, och så ler vi mot varandra och det finns ingenting tillgjort i detta. Det är så det är. Vi är gjorda för varandra och Gud var god när han lät mig träffa henne.
Icke desto mindre, jag skulle gärna vilja ha lite av det som hon har. Den hoppfullhet som hon äger och den förmåga som låter henne att se det goda före det onda och jag skulle också vilja kunna förtränga såsom jag vet att hon gör.
Att undertrycka obehagliga ting är ingenting som jag förespråkar direkt, men en anings förnekande sitter nog inte i vägen ibland, om inte annat än för att behålla förståndet.
Jag djuplodar alldeles för mycket således. Letar febrilt efter undermeningar och konspirationer och är mer eller mindre övertygad om att alla människor ljuger och försöker lura mig.
Var kommer det ifrån, brukar jag fråga mig?
Jag minns min uppväxt som trygg och harmonisk, visserligen med en lätt neurotisk mattfranskammande mor men trots allt en älskande sådan, och en far som var lugnet själv som motpol mot sin hustru och jag har en bror.

Så varför litar jag inte på världen?
Min fru säger att hon vet, och hon har säkert rätt.

Jag talade med några av mina vänner härom kvällen om villkorslös kärlek. Jag vet inte hur ämnet kom upp, antagligen på mitt initiativ, men det blev en intressant monolog från min sida.

”Kravlös kärlek får jag från mina barn”, sade jag. ”Visserligen så har jag ställt ibland orimliga krav på dem, men jag har älskat dem villkorslöst och jag vet att de gett mig samma sak tillbaka trots att jag gjort det svårt för dem vid tillfällen.” Jag suckade och drack en klunk kaffe och tog en tugga av min bulle.
”Det är lite annorlunda med mina kvinnoaffärer dock.” Det nickades runt omkring mig och jag tänkte att: ”Jaha, och vad fan vet ni om det då?” Men jag fortsatte. ”Jag hade nästan som en manual förstår ni. Ett litet formulär där jag bockade av den ena punkten efter den andra för hur jag hade tänkt mig att kvinnan i fråga skulle älska mig. Jag blev som en präst som höll husförhör och rättfärdighetens kors höll jag högt och det flammade och lågade om min ögon.” Jag såg mig omkring och såg hur det började skruvas och vändas ut och in på kroppar och hur det skrapades med fötter i pinsamhetens tecken. Jag gick på i ullstrumporna dock i ärlighetens namn. ”Jag var liksom en kärleksguru”, sade jag och spände ögonen i mitt auditorium. ”Visste minsann hur en kvinna skulle bli älskad och hur hon skulle älska mig tillbaka för att jag skulle vara nöjd.” Jag sänkte rösten dramatiskt för att skapa teatraliska effekter och även ljuset på scenen dämpades en aning. ”Och om inte alla punkter på min lista blev avbockade”, fortsatte jag. ”Så blev det grus i maskineriet och allt var så långt ifrån kravlös kärlek som ni kan tänka er.”
Det mumlades bland åhörarna och det mumsades på kakor och bullar och byttes samtalsämnen men jag gav mig inte.
”Idag är det annorlunda”, sade jag med hög röst för att tränga igenom det milda sorlet.
”Goda bullar det här, har du bakat dem själv?”
”Va? Nä jag har köpt dem på ICA, men lyssna nu istället.”
”Kaffet är också gott.”
”Jaha, ja vad bra då men nu skulle jag vilja avsluta det här resonemanget så om ni bara orkar lyssna ett par minuter till så är jag klar snart, ok?”
”Resonemanget?”
”Ja med mig själv.” Jag drog efter andan och satte igång. ”Som sagt, det är annorlunda nu för tiden. Jag har lärt mig att jag varit en idiot och jag önskar bara att jag kommit på det för många år sedan.” Det skrattades runt omkring mig men jag fortsatte. ”Idag när jag ser på den som jag älskar så tänker jag. Du älskar mig på ditt sätt, och jag älskar dig på mitt. Ditt sätt är inte bättre än mitt och vice versa och det är allt som behövs egentligen. ” Bifallande nickar runt om i rummet kunde nu observeras. ”Det var som en uppenbarelse när jag kom på det här så självklara för första gången”, sade jag och såg lycklig ut. ”Och när jag berättade om min upptäckt för föremålet för min ömma låga så flöt hon ut över hela golvet i ren avslappning och sedan dess.” Jag reste mig upp. ”Sedan dess så har jag förstått vad villkorslös kärlek är för något.”
Jag såg mig omkring. ”Men det var väl bra, tycker ni inte?”
”Jo, jättebra, men kan du sätta på teven nu? Matchen börjar när som helst.”
”Infidels.”, mumlade jag. Tryckte igång teveapparaten och gjorde mig beredd att se Zlatan krossa Barcelona helt på egen hand.